"En hjälte. Alla ville ha en hjälte. Vem ville ha honom?"

Jag förundras fortfarande över hur denna bok utvecklat sig. Herakles är inte längre den Herkules, som jag från början trodde att han skulle vara. Han är snarare en helt vanlig människa, som blivit utsatt för samhällets prägling och krav. Citatet "Man kan, bara man tror att man kan." fungerar ganska väl här, då Herakles tack vare alla rykten, tror att han själv är en kallblodig mördare och slår ihjäl även oskyldiga människor.

Boken ger mig en otrolig mängd av blandade känslor: Ilska över hur Herakles kan vara så dumdristig och klumpig, för att sedan bli likgiltig över sina illdåd, men sedan väcks det ändå en sorts medlidande eftersom det trots allt inte är hans fel helt och hållet, utan snarare de som skapat alla rykten om hur modig han är som går ut och dödar andra människor. Och just detta är något som jag tror att författaren vill förmedla med boken. Man blir vad man tror att man är, och om bilden av en hjälte under antikens grekland var att man skulle döda så var det något man gjorde. När det sedan drabbar oskyldiga ställer man inte sig själv till rätta, utan det är samhällets fel, men innerst inne lider man djupt. Samtidigt tycker jag personligen att samhället står för mycket av de fel som görs.

Jag kan inte förespråka att figurer som Herakles eller Akilles är hjältar. De är snarare simpla människor, precis som vi, som råkat födas med speciella talanger. När sedan dessa talanger uppmärksammas och de utnyttjas i krig, blir dessa hjältar för deras folk, eftersom de ser till att folket får de dem vill ha. En hjälte är alltså någon som ger folket något de vill ha, om man ska se det som jag uppfattat det hela.

Men jag själv som sagt, kan inte anse att det är så. Nej en hjälte för mig är något mycket mer, det är någon som inte bara gör något osjälviskt, utan något som faktiskt är moraliskt rätt. Som inte alltid lyssnar på vad andra säger att den skall göra, utan lyssnar på sin egen röst om vad som är rätt eller fel.