Herakles s. 84

Boken Herakles återberättar inte bara myten om Herakles, utan även historier ifrån Iliaden och Odysseén. Tyvärr blir läsandet, enligt min åsikt, någorlunda avtrubbat när författaren ofta bryter av historiens gång genom introduktionen av nya karaktärer och deras bakgrund. Detta sker t.ex. vid introduktionen av Adamantheus, den rättfärdige, där man får reda på hur Adamantheus far Zeus sprang bort med hans mor Europa, vilket inte känns särskilt relevant för historien eftersom Europa själv aldrig introduceras. Jag fick intrycket av att författaren enbart försökte att dra ut på boken med detta.
Samtidigt är boken en otroligt intressant läsning eftersom den väcker många starka känslor, blandat med en otroligt extrem kaotisk röra när historien tar helt nya och oväntade vändningar. Ett exempel på detta vore när Herakles slår ihjäl den gamle musikläraren Linus. Detta kommer i stort sett helt oförväntat, och kastar omkull alla förväntningar man hade av senare följder i boken. Samtidigt kan man se ett mönster i dessa händelser just i antikens historier där de gärna blandade in just liknande sätt att helt plötsligt låta historier få en vändpunkt när man minst anar det. Både till det bättre och det sämre.
Jag vart precis lika förvånad över att gudarna kunde vara så oförutsägbara, grymma och likgiltiga som de beskrivs i boken, men det är antagligen just av den anledningen som de blev populära, då de inte är helt perfekta, utan faktiskt handlar mänskligt, dvs. vissa handlingar de gör är inte bara av godo. Detta kan man se tydligt i hur Hera, äktenskapets och barnafödelsens beskyddarinna, försökte få död på Herakles eftersom han var son till Zeus. ”och hon såg till att Alkmenes bröst sinade, barnen fick inte bli mätta”, detta tyder på att Hera inte drog sig för att försöka döda två oskyldiga barn.
Detta skulle aldrig accepteras i dagens moral.