Stephen King, av många utnämnd till skräckskrivandets konung, påstår at många av de skräcknoveller han skrivit igenom sin tid som författare är baserade på hans egna rädslor och fobier. Detta gäller även många andra författare. Författares skrifter berör nästan alltid författaren personligt.
Men det var förr. Jag sitter just nu med popcornskålen nära till hands och skall just spendera en kväll framför TVn med en hyrd skräckfilm. Nummer tre på topplistan denna månad var den tydligen, efter både Harry Potter och Twilight som legat där i nära nog ett kvartal.
Filmen likt vilken annan skräckfilm som helst, en helt vanlig människa råkar flytta in i ett hus där otäcka saker börjar ske. Anledningarna till varför något händer i en skräckfilm brukar ofta variera stort. Du får så mycket som tre olika scenarier att välja emellan:
Huset är hemsökt.
Huvudpersonen har råkat förarga och dragit på sig en ond andes vrede.
Huvudpersonen har gjort något ont tidigare i livet och skall nu betala tillbaka tiofalt.
Och snart börjar förfallet av filmen.
Femton minuter in i filmen ser man en apparition bakom huvudpersonen, som självklart känner att någon stirrar, vänder sig om med en fin ”rullning” enbart för att se att ingen står där.
Snart hoppar människor ut från speglar och mörka hörn i rummet, och huvudpersonens vänner börjar svika när de tror att vännen som, igenom hela livet tidigare varit helt frisk och normal, plötsligt blivit paranoid och galen. Huvudpersonen är dock helt övertygad om att denne är jagad av en mörk kraft som vill åt dennes liv.
Slutet lämnar också, som förhistorien till filmen, ett stort och helt ”oförutseende” val åt tittaren:
Antingen är personen faktiskt sinnesjuk, eller så existerar monstret och dyker upp med relativt dåliga specialeffekter för att sluka huvudpersonen.
Självklart är detta en grov generalisering, men det värsta var att jag faktiskt hade förhoppningar för den här filmen som jag betalat hela 40 kronor för, plus extra för popcorn och läsk på en skabbig mack.
76 kronor blev jag berövad på för en skitfilm. Popcornen och läsken smakade fortfarande bra, men alla vet att sötsaker alltid blir bättre till en bra film.
Varför har det förfallit så pass mycket under bara de senaste 10-15 åren kan man undra?
Jag kommer så väl ihåg när man i smyg tittade på filmer som Motorsågsmassakern, Alien, Nightmare on Elm Street och exorcisten. Dem var bra, välproducerade och nyskapande. Dem grävde sig in i huvudet och gav kalla kårar längs ryggraden. Nu för tiden är skräckfilm bara tama försök att få åskådarna att hoppa till vid plötsligt höga ljud, som för övrigt bör klassas som försök att skada trumhinnorna, och hur kul är det när man vet exakt vart och när ett sådant moment kommer i en film?
Sedan finns det självklart några bra nyproducerade skräckfilmer också så som [REC] - 2007 och till vis del nyskapade Stephen King skräck. Det bör dock noteras att de tidigare filmerna av Stephen King är hundrafalt bättre än de nya.
Varför har detta förfall skett inom just genren skräck? Det är konsumtionssamhället som står till skuld till det hela. Folk begär skräckfilmer i mängd, och filmproducenterna får knappt tid att bygga upp ordentligt skrivna manus, vilket leder till att många tar delar ur andra filmer som visade sig bli populära för att vinna tid. Och just det här är som är den värsta mardrömmen som blivit besannad, när det mystiska och gotiska helt försvinner ur skräcken och lämnar en tom burk med en trött gammal clown som går itu när denne försöker skrämma den som öppnar burken.
I helgen hölls det såkallade Zombie Walk inne i Stockholm stad, där 2500 ungdomar klädde ut sig och blodade ner sig för att sedan gå som en stor hord av Zombies genom staden och sätta skräck i de små barnen som rullades nerför gatorna. Jag hoppas verkligen att åtminstone någon av dessa ungdomar en dag tar upp skrivandet av manus till skräckfilmer och lägger ner den tid på skräcken som den förtjänar.
Samuel Andersson Rolf, SE2A
