"En hjälte. Alla ville ha en hjälte. Vem ville ha honom?"

Jag förundras fortfarande över hur denna bok utvecklat sig. Herakles är inte längre den Herkules, som jag från början trodde att han skulle vara. Han är snarare en helt vanlig människa, som blivit utsatt för samhällets prägling och krav. Citatet "Man kan, bara man tror att man kan." fungerar ganska väl här, då Herakles tack vare alla rykten, tror att han själv är en kallblodig mördare och slår ihjäl även oskyldiga människor.

Boken ger mig en otrolig mängd av blandade känslor: Ilska över hur Herakles kan vara så dumdristig och klumpig, för att sedan bli likgiltig över sina illdåd, men sedan väcks det ändå en sorts medlidande eftersom det trots allt inte är hans fel helt och hållet, utan snarare de som skapat alla rykten om hur modig han är som går ut och dödar andra människor. Och just detta är något som jag tror att författaren vill förmedla med boken. Man blir vad man tror att man är, och om bilden av en hjälte under antikens grekland var att man skulle döda så var det något man gjorde. När det sedan drabbar oskyldiga ställer man inte sig själv till rätta, utan det är samhällets fel, men innerst inne lider man djupt. Samtidigt tycker jag personligen att samhället står för mycket av de fel som görs.

Jag kan inte förespråka att figurer som Herakles eller Akilles är hjältar. De är snarare simpla människor, precis som vi, som råkat födas med speciella talanger. När sedan dessa talanger uppmärksammas och de utnyttjas i krig, blir dessa hjältar för deras folk, eftersom de ser till att folket får de dem vill ha. En hjälte är alltså någon som ger folket något de vill ha, om man ska se det som jag uppfattat det hela.

Men jag själv som sagt, kan inte anse att det är så. Nej en hjälte för mig är något mycket mer, det är någon som inte bara gör något osjälviskt, utan något som faktiskt är moraliskt rätt. Som inte alltid lyssnar på vad andra säger att den skall göra, utan lyssnar på sin egen röst om vad som är rätt eller fel.

"Han hade sett något som inte gick att glömma"

Det här citatet är enligt min åsikt något som skulle komma att påverka hela bokens gång. När Herakles skådar sin egen mor Alkmene bland Backanterna, följeslagare av vinets gud Dionysos, på väg att offra en man i en hel natts orgie.

Herakles inser då att kroppens lust i viss mån kan överstiga den kärlek som man känner för någon. Kärlek baseras på tillit och ärlighet, och om lusten kan övervinna dessa, hur skall man då kunna vara säker på att kärleken kan hålla i sig? När Herakles sedan får reda på att hans far egentligen är en annan man än den far han vuxit upp med blir han helt utav sig och mister förståndet. Han får för sig att t.o.m. hans egen fru kan ha gått bakom ryggen på honom, och tar därför livet av de barn de fått. Trots att han är i berusat tillstånd kan man sedan innan känna liknande vibbar när han t.ex. på sida 141-142 känner ett behov av att äta upp både sina egna barn och Megaira. Man kan anse detta som en kärleksakt, men personligen tycker jag att detta enbart tyder på att Herakles känner ett stor maktbehov, där han vill ha ägande rätt på de han älskar. Det han glömmer här är att kärleken är något man skall ge och få, inte kräva. Det är omänskligt rätt att göra något som strider emot någon annans vilja när det kommer till liv och död.

Alla har rätt till att få leva.

Det finns mycket likheter emellan Herakles och Oidipus, dels så har de båda samma sorts temperament, detta leder dem till att göra mycket fel. Och de båda försöker undvika sitt öde till en viss mån. Herakles har visserligen inte ett Oidipus komplex, men han har likväl tendenser till att göra saker som han intalat sig själv flera gånger att inte göra och t.o.m. lämnat de sina för att inte göra. Detta händer även Oidipus när han t.ex. lämnar sitt rike för att försöka fly undan sitt öde som han blev spådd till att uppfylla.

Herakles s. 84

Boken Herakles återberättar inte bara myten om Herakles, utan även historier ifrån Iliaden och Odysseén. Tyvärr blir läsandet, enligt min åsikt, någorlunda avtrubbat när författaren ofta bryter av historiens gång genom introduktionen av nya karaktärer och deras bakgrund. Detta sker t.ex. vid introduktionen av Adamantheus, den rättfärdige, där man får reda på hur Adamantheus far Zeus sprang bort med hans mor Europa, vilket inte känns särskilt relevant för historien eftersom Europa själv aldrig introduceras. Jag fick intrycket av att författaren enbart försökte att dra ut på boken med detta.
Samtidigt är boken en otroligt intressant läsning eftersom den väcker många starka känslor, blandat med en otroligt extrem kaotisk röra när historien tar helt nya och oväntade vändningar. Ett exempel på detta vore när Herakles slår ihjäl den gamle musikläraren Linus. Detta kommer i stort sett helt oförväntat, och kastar omkull alla förväntningar man hade av senare följder i boken. Samtidigt kan man se ett mönster i dessa händelser just i antikens historier där de gärna blandade in just liknande sätt att helt plötsligt låta historier få en vändpunkt när man minst anar det. Både till det bättre och det sämre.
Jag vart precis lika förvånad över att gudarna kunde vara så oförutsägbara, grymma och likgiltiga som de beskrivs i boken, men det är antagligen just av den anledningen som de blev populära, då de inte är helt perfekta, utan faktiskt handlar mänskligt, dvs. vissa handlingar de gör är inte bara av godo. Detta kan man se tydligt i hur Hera, äktenskapets och barnafödelsens beskyddarinna, försökte få död på Herakles eftersom han var son till Zeus. ”och hon såg till att Alkmenes bröst sinade, barnen fick inte bli mätta”, detta tyder på att Hera inte drog sig för att försöka döda två oskyldiga barn.
Detta skulle aldrig accepteras i dagens moral.