Victor Frankenstein är en naiv ung man vars enda fel består i sökandet efter mer kunskap och makt än vad som ligger i människans natur.

Han är väldigt begåvad och beskrivs nära intill som ett geni. Men alldeles för ivrig i att använda sig av sina framgångar för att komma ännu längre istället för att fördjupa sig i det han lyckats med redan. Och det är det som leder till hans undergång.

Som person är Victor en väldigt respektfull och hängiven man. Han hyser djupa känslor inför nära och kära, han tänker ofta på vilka konsekvenser hans handlingar kan få för sina nära och kära.

Men när han slukas av sitt projekt i att skapa liv i död materia släpper han alla tankar på konsekvenserna av hans arbete. Det är nästan som om han går igenom ett personlighetsbyte, han blir likgiltig till omvärlden och trots att han vet att det är fel av honom att inte kontakta sina nära och kära tänker han enbart på sitt mål. Han vet om att det han gör är oetiskt och fel, men fortsätter i alla fall.

Frågan är om man skall avsky honom för detta eller hylla honom?

Han åsidosätter människans etik som grundat vårt beteende sedan flera tusen år tillbaka, men samtidigt visar han också på vilka nya gränser man kan sätta för vad människan faktiskt kan åstadkomma. Det enda som jag känner att han riktigt bör klandras för är hans okänsliga sida inför det han skapat.

Och det är troligtvis hans handlande gentemot varelsen han skapat som är det egentliga oetiska beteendet. Han stöter bort det som i närmaste kan kallas hans egna barn, istället för att fostra och visa varelsen vilka lagar och regler som människor lever efter.